heartless
jag minns det som igår. tiden då mamma var sjuk. jag och pappa var så otroligt oberedda på det som skulle komma och det var inte ett roligt besked - din mamma lider av extrem depression, även kallad melankoli (självmordsbenägenhet). det hela började med att hon hade svårt att sova på nätterna, dålig i magen och tappade aptiten. mamma började tappa kopiöst i vikt, åt ingenting, kunde inte visa känslor eller gråta, ännu mindre skratta. hon gick bara omkring hemma som ett skal och kunde heller inte utföra några sysslor. inte läsa, tänka eller något som en annan "frisk" person. sen gick allting jättefort!
huddinge sjukhus var ett ställe som förknippas med denna tid eftersom det var där hon lades in. det var vitt och äckligt överallt och alla sprang runt och skrek konstiga saker. riktiga psykon helt enkelt. jag kunde inte inse vad fan min egna lilla mamma gjorde där inne. hon hörde inte hemma där. jag minns första gången som hon skulle läggas in och pappa ringde och sa att de skulle åka till sjukhuset. jag var då hemma hos en kompis och bad pappa svänga förbi så att jag kunde följa med. han lät osäker och satte mamma i telefonen. mamma lät neutral som vanligt och hon sa till mig att hon inte ville att jag skulle följa med. då brast allting. min mamma ville inte att jag skulle följa med och lägga in henne! jag grät floder.
efter ett tag fick jag följa med till sjukhuset och hälsa på och det var jättejobbigt! vi satt typ i en soffgrupp, småpratade lite, la pussel, fikade lite och grät. alla utom mamma. men det värsta med sjukhusbesöken var sen när det var dags för mig och pappa att gå hem. då såg man djupt in i mammas ögon att hon blev förkrossad. hon såg rädd ut fast visade det inte kroppsligt. hon sa att hon inte ville att vi skulle gå och det gjorde så fruktansvärt ont att då behöva lämna henne helt ensam... det var så jobbigt att jag inte orkade hälsa på henne lite ofta...
hemma var det inte roligt heller, allt stod stilla och både pappa och jag var som i trans. jag fick aggera mamma-rollen och ta hans om ALLT. matlagning, tvättning, bullen, räkningar och sen hade jag en tuff period i skolan med jättemycket plugg dessutom. kan inte fatta hur jag pallade med allt samtidigt. pappa drack ganska mycket under den här tiden och det var nog det jobbigaste med att vara hemma, men ändå kunde jag inte lämna honom ensam. vem vet vad han kunde få för sig att göra då? jag har nog aldrig varit så ledsen och tom som den tiden och jag tror pappa kände exakt lika mycket.
jag isolerade mig från kompisarna och träffade de enbart när jag var tvungen att gå i skolan. jag orkade helt enkelt inte!
det hade gått snart ett halvår och inga förbättringar. jag grät mig till sömns i princip varje natt i rädsla för vad mamma kunde göra mot sigsjälv. tydligen blir man väldigt självisk inom denna sjukdom och tänker då inte på vad det kan bli för konsekvenser av det man gör. jag var rädd för det värsta - att mamma skulle dö.
efter 7 månader fick mamma tid för behandling på sjukhuset. hon skulle genomgå elbehandling av depression då man får små små elchocker in i hjärnan som ska hjälpa till att stimulera, eller nått sånt. det gick inge vidare i början och jag och pappa blev rädda att det skulle vara obotligt, som SÅ många depressioner faktiskt är. men efter ett fjärde försök lyckades de och mammas värden steg till normalt igen. hon fick vara kvar på sjukhuset ett tag efter innan hon fick komma hem. den dagen glömmer jag aldrig, när mamma kom hem!
det är sjukt hur mycket man lär sig under sådana krishändelser. jag växte mer i migsjälv, jag la press på mig som jag alltid klarade av i slutet och vår familj har nog aldrig varit starkare.
jag hade nog heller aldrig klarat av den här perioden om jag inte haft mina allra bästa vänner som stöttade, fast jag kanske var i en annan värld just då. jag bodde bland annat hos maria ett tag när allt var som värst och stephanie berättade egna erfarenheter och tröstade så gott hon kunde. och alla andra som bara fanns där för mig, speciellt mina bröder - det var guld värt och betydde allt just då!
michael jackson - you're not alone (en låt jag lyssnade på under denna tid...)
nu när jag skriver om den här tiden eller bara tänker tillbaka så är det ärligt talat det absolut värsta jag någonsin varit med om! det pågick i totalt 9 månader innan den hemska resan fick sitt slut! tack mamma för att du bet ihop och kämpade, du var stark och trotsade ditt inre genom att komma tillbaka till oss. det förekom även självmordsförök (vilket man inte ens kan tro när man ser på min mamma idag) men hon kunde bara inte göra det. det här har jag hört nu i efterhand. TACK mamma, för jag vet inte vad jag skulle gjort om du inte fanns längre! jag älskar dig och jag älskar vår familj!
Ett citat - "Say goodbye to days like these and give it one more chance. Don't give up, never give up!"
VI TRE,
GENOM ALLT,
ALLTID
<3
/smbm
huddinge sjukhus var ett ställe som förknippas med denna tid eftersom det var där hon lades in. det var vitt och äckligt överallt och alla sprang runt och skrek konstiga saker. riktiga psykon helt enkelt. jag kunde inte inse vad fan min egna lilla mamma gjorde där inne. hon hörde inte hemma där. jag minns första gången som hon skulle läggas in och pappa ringde och sa att de skulle åka till sjukhuset. jag var då hemma hos en kompis och bad pappa svänga förbi så att jag kunde följa med. han lät osäker och satte mamma i telefonen. mamma lät neutral som vanligt och hon sa till mig att hon inte ville att jag skulle följa med. då brast allting. min mamma ville inte att jag skulle följa med och lägga in henne! jag grät floder.
efter ett tag fick jag följa med till sjukhuset och hälsa på och det var jättejobbigt! vi satt typ i en soffgrupp, småpratade lite, la pussel, fikade lite och grät. alla utom mamma. men det värsta med sjukhusbesöken var sen när det var dags för mig och pappa att gå hem. då såg man djupt in i mammas ögon att hon blev förkrossad. hon såg rädd ut fast visade det inte kroppsligt. hon sa att hon inte ville att vi skulle gå och det gjorde så fruktansvärt ont att då behöva lämna henne helt ensam... det var så jobbigt att jag inte orkade hälsa på henne lite ofta...
hemma var det inte roligt heller, allt stod stilla och både pappa och jag var som i trans. jag fick aggera mamma-rollen och ta hans om ALLT. matlagning, tvättning, bullen, räkningar och sen hade jag en tuff period i skolan med jättemycket plugg dessutom. kan inte fatta hur jag pallade med allt samtidigt. pappa drack ganska mycket under den här tiden och det var nog det jobbigaste med att vara hemma, men ändå kunde jag inte lämna honom ensam. vem vet vad han kunde få för sig att göra då? jag har nog aldrig varit så ledsen och tom som den tiden och jag tror pappa kände exakt lika mycket.
jag isolerade mig från kompisarna och träffade de enbart när jag var tvungen att gå i skolan. jag orkade helt enkelt inte!
det hade gått snart ett halvår och inga förbättringar. jag grät mig till sömns i princip varje natt i rädsla för vad mamma kunde göra mot sigsjälv. tydligen blir man väldigt självisk inom denna sjukdom och tänker då inte på vad det kan bli för konsekvenser av det man gör. jag var rädd för det värsta - att mamma skulle dö.
efter 7 månader fick mamma tid för behandling på sjukhuset. hon skulle genomgå elbehandling av depression då man får små små elchocker in i hjärnan som ska hjälpa till att stimulera, eller nått sånt. det gick inge vidare i början och jag och pappa blev rädda att det skulle vara obotligt, som SÅ många depressioner faktiskt är. men efter ett fjärde försök lyckades de och mammas värden steg till normalt igen. hon fick vara kvar på sjukhuset ett tag efter innan hon fick komma hem. den dagen glömmer jag aldrig, när mamma kom hem!
det är sjukt hur mycket man lär sig under sådana krishändelser. jag växte mer i migsjälv, jag la press på mig som jag alltid klarade av i slutet och vår familj har nog aldrig varit starkare.
jag hade nog heller aldrig klarat av den här perioden om jag inte haft mina allra bästa vänner som stöttade, fast jag kanske var i en annan värld just då. jag bodde bland annat hos maria ett tag när allt var som värst och stephanie berättade egna erfarenheter och tröstade så gott hon kunde. och alla andra som bara fanns där för mig, speciellt mina bröder - det var guld värt och betydde allt just då!
michael jackson - you're not alone (en låt jag lyssnade på under denna tid...)
nu när jag skriver om den här tiden eller bara tänker tillbaka så är det ärligt talat det absolut värsta jag någonsin varit med om! det pågick i totalt 9 månader innan den hemska resan fick sitt slut! tack mamma för att du bet ihop och kämpade, du var stark och trotsade ditt inre genom att komma tillbaka till oss. det förekom även självmordsförök (vilket man inte ens kan tro när man ser på min mamma idag) men hon kunde bara inte göra det. det här har jag hört nu i efterhand. TACK mamma, för jag vet inte vad jag skulle gjort om du inte fanns längre! jag älskar dig och jag älskar vår familj!
Ett citat - "Say goodbye to days like these and give it one more chance. Don't give up, never give up!"
VI TRE,
GENOM ALLT,
ALLTID
<3
/smbm
Kommentarer
Postat av: stephanie
hoppas det håller i sig föralltid! <3
Postat av: sara
det hoppas jag också! tack för allt du gjorde för mig den tiden <3
Postat av: Melanie
<3
Postat av: Maria
jag gråter floder. Har läst inlägget 4ggr om.. jag kan inte förstå att det är Margareta du skriver om.. söta, fina och underbart snälla Margareta som alltid ställt upp och funnits där. Jag önskar jag hade kunnat ställa upp ännu mer. Den tid du fick bo här var bara trevlig för oss. DU är ju en i familjen och gjorde bara tillvaron ljusare för oss alla! <3
du är så stark sara, det är ni alla tre! Jag älskar er som min extra familj och kommer alltid hålla er alla varmt om hjärtat. Margareta är ju som min extra mamma.. jag kommer aldrig kunna förstå vad ni gått igenom men jag är så glad att man kramas om precis som vanligt när man stiger in genom er dörr. Jag är så glad att hon är tillbaka på banan och är den mysiga Maggan jag alltid känt..
OCH JAG ÄR SÅ GLAD ATT JAG HAR DIG. Bästa vän!
p.s vad duktig du är som satte ord på det här.. det känns som jag gick in i dig för en stund. Det är lättare att skriva än prata om vissa saker och jag gissar att det här är en av dessa.
Trackback
